Jag har aldrig gillat mitt tilltalsnamn Josefin. Det har för mig varit gulligt, ljuvt och rosaskimrande med en spetskant. Det har inte varit jag. Jag har heller aldrig gillat det förstorade porträttet som mina föräldrar hängde upp på väggen efter att vi hade varit hos fotografen. Jag var nog 5 år. På fotot sitter en snäll och söt flicka med huvudet på sned och händerna knäppta i knät. Jag ler ett försiktigt leende. På mig har jag en skotsk-rutig kjol och en vit blus med volanger och röd sammetsrosett om halsen. Jag gillade aldrig de där finkläderna. De var inte jag. Jag var jeans och t-shirt. Hela porträttet är för mig fel. Det är inte jag.

Jag har insett med åren att porträttet av mig som liten dyker upp för mig som idealbilden av hur en flicka ska vara. Sitta söt och ljuv med huvudet på sned. Kanske är det porträttet en del av förklaringen till att jag så länge jag kan minnas, eller iallafall sedan tonåren, har varit motvalls käring. Jag har velat göra tvärtom mot alla andra. Velat visa att man kan göra på annat sätt än det konventionella. Gått min egen väg. Det har funnits en stark drivkraft i mig att bryta normer, främst de normer som säger hur en flicka/tjej/kvinna ska vara. Jag avskyr att bli placerad i ett fack. Därför har jag ofta valt att bryta mot normen bara därför att. Inte nödvändigtvis för jag verkligen vill, utan för att visa världen att man kan göra annorlunda. För mig är det otroligt viktigt att alla ska få vara den person de är. Inte behöva följa normerna och passa in i mallen. I min kamp för att alla ska få vara sig själva har jag tagit på mig rollen att i handling statuera exempel. Om någon bjudit på whisky (ofta blir du inte ens tillfrågad som kvinna) har jag tackat ja. Inte alltid för att jag har velat ha whisky just då, utanför att markera. (Naturligtvis har jag lärt mig tycka om whisky, helt i linje med min utanför-normen-plan).

När jag skulle välja utbildning efter gymnasiet var det en stark drivkraft att inte göra som alla andra. Och ”alla andra” utbildade sig till lärare eller sjuksköterskor. Jag valde att bli ingenjör. Naturligtvis var det andra skäl som också vägde tungt, som att det var lätt att få jobb som ingenjör och att jag skulle få en bra lön. Det hjälpte också att jag hade lätt för matematik, fysik och teknologi. Jag såg det som en utmaning, men dock rimligt att jag skulle klara av att ta examen. Men följde jag mitt hjärta? Nej. Å andra sidan vet jag inte om mitt hjärta sa mig någonting alls vid den här tiden. Det var många praktiska argument för mitt val. Och det var okonventionellt. Jag kände ingen som var civilingenjör.

Nu när jag närmar mig 40-årsstrecket har jag börjat fråga mig själv: Har jag alltid varit mig själv fullt ut? Har jag bejakat alla mina sidor och tillåtit mig att vara precis den jag är? Svaret är tyvärr nej.  I min kamp för allas rätt att vara den de är har jag brukarat våld på min egen personlighet. Så paradoxalt och kontraproduktivt! Det har nu gått upp för mig att jag gjort en rejäl tankevurpa. Och den tankevurpan har pågått i 25 år.

Till min stora sorg har jag insett att mina många år i mansdominerade miljöer påverkat mig på ett sätt jag nästan inte kan erkänna för mig själv. Från gymnasiet på Teknis, till maskinstudier på Chalmers och sedan 15 år inom tillverkningsindustrin. Jag har insett att jag har påverkats, mot min vilja, av min omgivnings kvinnosyn och nedvärdering av kvinnlighet och kvinnliga egenskaper. Detta har skett parallellt med att jag varit uttalad feminist. Jag har ju sett vad som pågått runt omkring mig! Men jag har inte sett vad som har hänt med mig själv. Man blir som man umgås, som bekant. Nu kan jag erkänna, om är motvilligt, att jag har velat bryta mot normerna för att visa att ”kvinnor kan” och slå hål på myter, men även för att passa in och bli accepterad.

För en tid sedan bestämde jag mig för att lämna ingenjörskarriären bakom mig och gå vidare med att arbeta med människor, beteenden och känslor på heltid. Det var inget lätt beslut. Ett mentalt hinder för mig var att lämna min identitet som (normbrytande) ingenjör till identitet som coach som fokuserar på ”mjuka” frågor, alltså ett traditionellt kvinnligt område. Jag har fått övertyga mig själv om att släppa dessa tankar för att tillåta mig själv att jobba med det som jag verkligen brinner för. Nu när jag har kommit dit känns det väldigt skönt. Nu har jag äntligen följt mitt hjärta. Från och med nu omfamnar jag och bejakar jag alla mina sidor, både de klassiskt kvinnliga och de klassiskt manliga. Jag vet nu att vi människor har komplexa personligheter och att vi ofta är ”både och” istället för ”antingen eller”. Jag ska vara jag. Det är ju det jag vill att andra ska vara och slåss för att andra ska få vara. Då kan jag ju börja med att tillåta mig själv att vara precis den jag är.

Och den lilla flickan på fotot är jag, hon också.