Va DUKTIG du är!

Jag får ont i magen av ordet ”duktig”.

Duktig är för mig att vara skötsam. Att leva upp till förväntningar, vara som en ”ska” vara. ”Duktig vovve”. Lyder. Klapp på huvudet.

Jag associerar ordet med perfekt, präktig, bekräftelseknarka och prestationsångest.

Kanske har jag en gammaldags syn på vad som är duktigt.

Den duktiga flickan är hon som sitter snällt i skolbänken och räcker upp handen och väntar på sin tur att få prata. Hon gör sina läxor och bråkar inte i klassrummet. Hon är tyst och snäll och ställer inte till besvär. Hon gör som hon blir tillsagd. Det är ordning på henne.

”Duktig” lägger sig som ett ok på axlarna. Självbild Duktig: Jag är duktig. Jag förväntas vara duktig. Jag måste vara duktig.

Det är viktigt för mig hur jag och andra beter oss mot varandra. Att vara artig, visa hänsyn, respekt osv. När jag tänker efter så är det ett faktum att jag försöker få mina barn till att vara som en ska vara. De måste ju växa upp till goda och älskvärda medmänniskor (så att de inte skämmer ut mig?). Men när någon så lite som antyder för mig att jag ska vara som en ”ska” slår jag bakut.

Jag avskyr att pressas in en mall för hur jag ska vara. För då är jag inte äkta. Inte fri.

äpplen

Foto: Josefin Haraldsson

Brev till himlen

Hej mamma

Jag skriver detta brev till dig eftersom jag känner att det finns mycket som jag inte hann säga dig innan du dog. Jag vill i större utsträckning försonas med din död och hoppas att detta brev är ett led i det arbetet.

Jag är väldigt glad och tacksam över att du är min mamma. Jag fick leva nära dig i 25 år och det är jag tacksam för. Jag tackar dig för att du fanns där för mig. Jag tackar dig för att du gav mig frihet under ansvar och för att du alltid litade på mig. Jag tackar dig för att du visade omsorg om mig, utan att lägga dig i mitt privatliv. Jag tackar dig för att du tydligt visade att jag var bra som jag var och inte försökte göra om mig. Jag tackar dig för att du genom att själv stå uppför dig själv och dina värderingar föregick med gott exempel. Jag tackar dig för att du visade mig att man ska följa sin egen kompass om vad som är rätt och fel, vilket gjorde att jag kunde säga nej och inte falla för grupptryck. Jag tackar dig för att du stod på min sida mot de lärare som hade synpunkter på mig. Jag tackar dig för att du lät mig göra många saker som du själv inte vågade.

Jag förlåter dig för att du var rädd för så mycket. Jag förlåter dig för att du hämmade mig på flera sätt. Jag förlåter dig för att du inte alltid förstod när jag behövde en knuff i ryggen för att våga. Jag förlåter dig för att du inte uppmuntrade mig att idrotta. Jag förlåter dig för att du dog när jag var i Thailand.

Jag ber om förlåtelse för att jag inte alltid visade min uppskattning mot dig. Jag ber om förlåtelse för att jag var irriterad på dig. Jag ber om förlåtelse för att jag tog dig för given. Jag ber om förlåtelse om jag inte visade tillräckligt deltagande när du var sjuk. Jag ber om förlåtelse för att jag inte hann hem från Thailand.

Jag ångrar att jag inte hann prata mer om djupa saker med dig innan du dog.

Jag önskar att jag är en lika bra mamma för min barn som du var för mig.

Med all min kärlek,

Din Fina

IMG_2155

Vilka egenskaper erkänner du?

Det finns något som gör att många av oss inte visar hela vår palett av egenskaper. Vi är uppfostrade av vår omgivning att en ”riktig karl” inte ska visa några ”kvinnliga” egenskaper och att du inte är en ”riktig” kvinna om du har typiskt manliga egenskaper.

Några förmågor som brukar betraktas som manliga är att försörja, jaga, försvara, bygga, fokusera på resultat, att vara praktisk och konkret. Förmågor som vanligtvis anses vara kvinnliga är däremot att vara omhändertagande, att vårda, visa empati och känslor, föda och uppfostra barn. Jag tror de flesta människor skriver under på att alla dessa förmågor är positiva.

Jag är övertygad om att alla människor besitter både typiskt manliga och typiskt kvinnliga egenskaper och förmågor. Jag tror till och med att vi kan dela in alla våra förmågor i en Taijitu-symbol (du vet den svart-vita kinesiska symbolen för Yin och Yang i harmoni), där ena hälften representerar våra ”mjuka” sidor och andra hälften våra ”hårda”.

Vad skulle hända om vi vågade erkänna hela vår personlighet? Jag tror att vi skulle bli mindre ängsliga och osäkra, mer äkta och harmoniska. Hela människor helt enkelt. Vi skulle leva ut hela vår potential som de komplexa personer vi egentligen är.

Vem bestämmer ens vad som är manligt respektive kvinnligt? Och är det konstant över tiden?

bild

Är jag mer ledsen för att jag gråter?

-Hur länge sedan var det din mamma dog? frågar en vän när vi står och förbereder kvällens middag.
-12 är sedan, svarar jag.
-Det va cancer, va?
-Ja.
När vi forsätter att prata om min mammas sjukdom och död dröjer det inte många meningar innan jag börjar gråta.
-Oj, du kanske inte alls ville prata om detta nu?
-Jo, det går bra, nästan skrattar jag.
Och det är verkligen så jag känner. Jag pratar gärna om min mamma och min sorg, men jag kan inte göra det utan att gråta. Jag har förstått att det ofta skrämmer dem jag pratar med.

Vi är inte så vana att prata om döden. Döden är ett ämne som vi gärna undviker, kanske för att det är jobbigt att tänka på att vi själva en dag ska dö, eller att våra käraste ska det. Eller så är vi rädda för att någon ska börja gråta.

Men jag är inte mer ledsen för att jag gråter. Eller?
Kanske är det så att jag inte bearbetat sorgen efter mamma ordentligt. Visst har den tanken slagit mig ett antal gånger. Men hur gör man då?

För en tid sedan hade jag förmånen att få lära känna Hans Korduner, Sveriges fantastiske världspionjär inom coaching. Han introducerade mig i begreppet fullbordansbrev. Det handlar om att skriva ett brev till en person som en på något vis behöver försonas med. Det kan vara en ex-partner, en gammal vän eller någon nära som gått bort. I brevet skriver en allt som en vill säga personen. Ber om förlåtelse och förlåter. Tanken är att brevet ska fullborda relationen med personen ifråga, att man efter att ha skrivit och läst upp det (kanske bara för sig själv) kan lägga relationen bakom sig och gå vidare.

Jag ska göra det. Jag ska skriva ett brev till mamma.

Mammas dödsannons

 

Vad skulle du göra om du inte vore rädd?

För mig personligen är svaret: Mycket

Starta en blogg till exempel.  I ett halvår har jag gått och skruvat på mig över viljan att blogga å ena sidan och rädsla och Jantelag å andra.  Vem tror jag att jag är, egentligen? Vem skulle vara intresserad av vad jag funderar på?

Så nu trotsar jag Jante och startar.

Vad vill jag då med denna blogg?

  • Väcka frågor och tankar om personlig utveckling, ledarskap, människosyn, stress, psykisk hälsa och ohälsa, etik och moral
  • Bidra till att öka de djupa samtalen mellan människor
  • Arbeta för min livsmission, som är att bidra till att människor lever sina liv äkta, fria och djupa

Välkomna till min blogg!

cropped-img_0448.jpg

Att våga är att förlora fotfästet ett tag.

Att inte våga är att förlora sig själv.

(Søren Kierkegaard)