Kan mina tårar bidra till medmänsklighet?

Så mycket som jag gråtit den här våren har jag inte gråtit sedan min mamma dog 2003. 

Det har varit en vår full av besvikelser, oro, förtvivlan. Dagar med konstant klump i halsen. (Fråga mig inte hur jag mår, för då börjar jag gråta och det vill jag inte framför dig). Utmaningar (varför inte säga problem?) med ett av mina barn. En kanin som varit dödssjuk och inlagd på djursjukhus. Oro för att nära & kära ska drabbads av covid-19. Sorg över att inte kunna umgås med min pappa som vanligt. Alla affärsmöjligheter som satts på paus. Ifrågasättande av mig själv som företagare.

Det hjälper inte att det blir bättre sen (när?). Jag sörjer det som inte blev NU.

”Man måste tänka nytt”. ”De är de som är snabbast på att ställa om som går vinnande ur detta”. Säger käcka människor i min omgivning. Jag förstår det. Rent intellektuellt. Det är bara det att jag i detta fall, uppenbarligen, inte är vare sig Sniff eller Snabb, utan mer som Suck eller Stön. (Om du inte läst boken Vem snodde osten, så gör det!)

Jag har träffat lite för många människor denna vår som mött min oro och min nedstämdhet (i de fall jag valt att vara ärlig med den) med goda råd och käcka kommentarer med syfte att muntra upp. I all välmening, jag vet. Men det har sårat likväl. Jag är inte korkad. Jag har bara känslor som jag behöver uttrycka och uppskattar om någon orkar lyssna.

”Du får coacha dig själv!”. ”Du som jobbar med sorgbearbetning får tillämpa din egen metod”. Säger folk och tycker att de är lite lustiga. Tack. Jag känner inte till någon coach som inte själv tar hjälp av en eller flera coacher. Jag SKA bearbeta mina förluster som jag lidit denna vår med metoden som jag själv lär ut. Det kommer att hjälpa mig. Jag ska göra det när jag har sorterat mina tankar och känner mig redo. Sorgbearbetning handlar inte om att inte sörja. Tvärtom, om att TILLÅTA SIG att känna allt som man känner. Där är jag nu.  

Tack och lov har jag även träffat människor som vågat och orkat lyssna. Så underbart när man väl gör det! Tänk om vi människor kunde lyssna mer på varandra. Lyssna på riktigt. Även när det är jobbigt. Låta det bli tyst. Vänta på en fortsättning. Försöka förstå, även om det är svårt.

(Varför blottar jag mig så här? Folk kommer att tycka att jag är en svag looser. ”Hur ska hon som inte kan hjälpa sig själv kunna hjälpa andra?”).

Det kan finnas två anledningar till att jag skriver det här:

  1. Genom att skriva får jag uttrycka mina känslor utan att bli avbruten eller ”uppmuntrad”.
  2. Genom att publicera texten offentligt kanske jag kan inspirera någon annan (dig?) till att visa sig sårbar.

Världen behöver mer medmänsklighet. Vi behöver visa oss sårbara och lyssna på varandra. Om jag genom denna text har bidragit i någon liten mån om detta är jag mer än nöjd. Om inte har jag i alla fall fått skriva av mig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *