Det finns något som gör att många av oss inte visar hela vår palett av egenskaper. Vi är uppfostrade av vår omgivning att en ”riktig karl” inte ska visa några ”kvinnliga” egenskaper och att du inte är en ”riktig” kvinna om du har typiskt manliga egenskaper.
Några förmågor som brukar betraktas som manliga är att försörja, jaga, försvara, bygga, fokusera på resultat, att vara praktisk och konkret. Förmågor som vanligtvis anses vara kvinnliga är däremot att vara omhändertagande, att vårda, visa empati och känslor, föda och uppfostra barn. Jag tror de flesta människor skriver under på att alla dessa förmågor är positiva.
Jag är övertygad om att alla människor besitter både typiskt manliga och typiskt kvinnliga egenskaper och förmågor. Jag tror till och med att vi kan dela in alla våra förmågor i en Taijitu-symbol (du vet den svart-vita kinesiska symbolen för Yin och Yang i harmoni), där ena hälften representerar våra ”mjuka” sidor och andra hälften våra ”hårda”.
Vad skulle hända om vi vågade erkänna hela vår personlighet? Jag tror att vi skulle bli mindre ängsliga och osäkra, mer äkta och harmoniska. Hela människor helt enkelt. Vi skulle leva ut hela vår potential som de komplexa personer vi egentligen är.
Vem bestämmer ens vad som är manligt respektive kvinnligt? Och är det konstant över tiden?
Jag var väldigt fri som barn – i tonåren insåg jag att jag behövde lära mig att vara kvinna – försökte anpassa mig trots att jag inte riktigt passade in i den rollen – nu är jag friare igen. Ärligt talat har jag aldrig känt mig som ett speciellt kön när jag är ensam – det är bara i förhållande till andra som jag hamnar i en roll och förväntningarna på rollen. Känner mig mer som en människa.