Brev till himlen

Hej mamma

Jag skriver detta brev till dig eftersom jag känner att det finns mycket som jag inte hann säga dig innan du dog. Jag vill i större utsträckning försonas med din död och hoppas att detta brev är ett led i det arbetet.

Jag är väldigt glad och tacksam över att du är min mamma. Jag fick leva nära dig i 25 år och det är jag tacksam för. Jag tackar dig för att du fanns där för mig. Jag tackar dig för att du gav mig frihet under ansvar och för att du alltid litade på mig. Jag tackar dig för att du visade omsorg om mig, utan att lägga dig i mitt privatliv. Jag tackar dig för att du tydligt visade att jag var bra som jag var och inte försökte göra om mig. Jag tackar dig för att du genom att själv stå uppför dig själv och dina värderingar föregick med gott exempel. Jag tackar dig för att du visade mig att man ska följa sin egen kompass om vad som är rätt och fel, vilket gjorde att jag kunde säga nej och inte falla för grupptryck. Jag tackar dig för att du stod på min sida mot de lärare som hade synpunkter på mig. Jag tackar dig för att du lät mig göra många saker som du själv inte vågade.

Jag förlåter dig för att du var rädd för så mycket. Jag förlåter dig för att du hämmade mig på flera sätt. Jag förlåter dig för att du inte alltid förstod när jag behövde en knuff i ryggen för att våga. Jag förlåter dig för att du inte uppmuntrade mig att idrotta. Jag förlåter dig för att du dog när jag var i Thailand.

Jag ber om förlåtelse för att jag inte alltid visade min uppskattning mot dig. Jag ber om förlåtelse för att jag var irriterad på dig. Jag ber om förlåtelse för att jag tog dig för given. Jag ber om förlåtelse om jag inte visade tillräckligt deltagande när du var sjuk. Jag ber om förlåtelse för att jag inte hann hem från Thailand.

Jag ångrar att jag inte hann prata mer om djupa saker med dig innan du dog.

Jag önskar att jag är en lika bra mamma för min barn som du var för mig.

Med all min kärlek,

Din Fina

IMG_2155

Är jag mer ledsen för att jag gråter?

-Hur länge sedan var det din mamma dog? frågar en vän när vi står och förbereder kvällens middag.
-12 är sedan, svarar jag.
-Det va cancer, va?
-Ja.
När vi forsätter att prata om min mammas sjukdom och död dröjer det inte många meningar innan jag börjar gråta.
-Oj, du kanske inte alls ville prata om detta nu?
-Jo, det går bra, nästan skrattar jag.
Och det är verkligen så jag känner. Jag pratar gärna om min mamma och min sorg, men jag kan inte göra det utan att gråta. Jag har förstått att det ofta skrämmer dem jag pratar med.

Vi är inte så vana att prata om döden. Döden är ett ämne som vi gärna undviker, kanske för att det är jobbigt att tänka på att vi själva en dag ska dö, eller att våra käraste ska det. Eller så är vi rädda för att någon ska börja gråta.

Men jag är inte mer ledsen för att jag gråter. Eller?
Kanske är det så att jag inte bearbetat sorgen efter mamma ordentligt. Visst har den tanken slagit mig ett antal gånger. Men hur gör man då?

För en tid sedan hade jag förmånen att få lära känna Hans Korduner, Sveriges fantastiske världspionjär inom coaching. Han introducerade mig i begreppet fullbordansbrev. Det handlar om att skriva ett brev till en person som en på något vis behöver försonas med. Det kan vara en ex-partner, en gammal vän eller någon nära som gått bort. I brevet skriver en allt som en vill säga personen. Ber om förlåtelse och förlåter. Tanken är att brevet ska fullborda relationen med personen ifråga, att man efter att ha skrivit och läst upp det (kanske bara för sig själv) kan lägga relationen bakom sig och gå vidare.

Jag ska göra det. Jag ska skriva ett brev till mamma.

Mammas dödsannons