12-16 juni är det West Pride 2019 i Göteborg.
Och?
Jag är inte gay. Jag är inte transperson. Jag anser mig inte vara queer på något vis.
Jag är CIS-person, dvs. jag identifierar mig med det kön som jag föddes som. Min fysiska kropp stämmer överens med min identitet. Jag är lyckligt gift med en person av motsatt kön. Jag känner mig sällan diskriminerad.
Så varför bryr jag mig om HBTQ-frågor?
För mig handlar HBTQ-frågor om att alla människor har rätt att vara den de är, att visa vem de är, att se ut och klä sig hur de vill, utan att drabbas av någon form av våld, glåpord eller hot. För mig är det en självklar rättighet. Problemet är att det inte är självklart överallt i världen idag och inte heller i Sverige, hur tillåtande vi än anser oss vara. Vi må ha kommit ganska långt gällande juridiska rättigheter, men det står sämre till med acceptansen i samhället och våra normer. Jag ser mycket sällan två personer av samma kön som håller varandra i handen eller kysser varandra i offentligt. Det tycker jag är både skrämmande och tragiskt.
Om HBTQ-personer kan visa vem de är och öppet vara sig själva i samhället så öppnar det upp för fler möjligheter för mig som heterosexuell CIS-person att vara precis den individ som jag är, utan att fundera på om jag passar in i de ramar som tilldelats mig pga. kön, ålder och ursprung osv. Ett mer HBTQ-vänligt samhälle är ett samhälle mer färre fördomar och mer tolerans mot olikheter.
Jag är övertygad om att hela samhället skulle vara lite friare, lite mer äkta och lite mer färgglatt om alla vågade och fick vara precis de vi är. Och vi skulle alla må och fungera så mycket bättre. Därför är HBTQ-frågor allas frågor. Därför bryr jag mig.
PS. Du hittar mig i Infocenter i Nordstan eller Pride Park (Bältesspännarparken) före och under West pride.
Foto: Josefin Haraldsson
