-Hur länge sedan var det din mamma dog? frågar en vän när vi står och förbereder kvällens middag.
-12 är sedan, svarar jag.
-Det va cancer, va?
-Ja.
När vi forsätter att prata om min mammas sjukdom och död dröjer det inte många meningar innan jag börjar gråta.
-Oj, du kanske inte alls ville prata om detta nu?
-Jo, det går bra, nästan skrattar jag.
Och det är verkligen så jag känner. Jag pratar gärna om min mamma och min sorg, men jag kan inte göra det utan att gråta. Jag har förstått att det ofta skrämmer dem jag pratar med.

Vi är inte så vana att prata om döden. Döden är ett ämne som vi gärna undviker, kanske för att det är jobbigt att tänka på att vi själva en dag ska dö, eller att våra käraste ska det. Eller så är vi rädda för att någon ska börja gråta.

Men jag är inte mer ledsen för att jag gråter. Eller?
Kanske är det så att jag inte bearbetat sorgen efter mamma ordentligt. Visst har den tanken slagit mig ett antal gånger. Men hur gör man då?

För en tid sedan hade jag förmånen att få lära känna Hans Korduner, Sveriges fantastiske världspionjär inom coaching. Han introducerade mig i begreppet fullbordansbrev. Det handlar om att skriva ett brev till en person som en på något vis behöver försonas med. Det kan vara en ex-partner, en gammal vän eller någon nära som gått bort. I brevet skriver en allt som en vill säga personen. Ber om förlåtelse och förlåter. Tanken är att brevet ska fullborda relationen med personen ifråga, att man efter att ha skrivit och läst upp det (kanske bara för sig själv) kan lägga relationen bakom sig och gå vidare.

Jag ska göra det. Jag ska skriva ett brev till mamma.